Vinaora Nivo Slider Vinaora Nivo Slider Vinaora Nivo Slider Vinaora Nivo Slider Vinaora Nivo Slider Vinaora Nivo Slider Vinaora Nivo Slider Vinaora Nivo Slider Vinaora Nivo Slider Vinaora Nivo Slider Vinaora Nivo Slider Vinaora Nivo Slider Vinaora Nivo Slider Vinaora Nivo Slider Vinaora Nivo Slider Vinaora Nivo Slider Vinaora Nivo Slider Vinaora Nivo Slider Vinaora Nivo Slider Vinaora Nivo Slider

Styrhyttens historia

ÅR 1956

Redogörs för arbetena på klubbholmen Ekskär som ägs av samtliga båtklubbar på Lidingö. Man lägger in ansökan om, ”att från bensinskattemedel få anslag till fyra stycken betongpontoner”. Vidare inköps och uttransporteras en gammal styrhytt från en utrangerad bogserbåt. Styrhytten anses lämplig som ”tävlingsexpedition eller groggveranda”. Det framgår inte vilket av dessa förslag som prioriterades, möjligen finns det en lutning åt det senare.

Så här berättar Åke Hammarlund:

”Det var förvinter 1956 då 10 man, alla gamla Ekskärsintresserade från olika Lidingöklubbar, samlades en tidig lördag morgon vid Gåshagavarvet. Där låg en gammal skuta, Gåshagavarvets stora kran ställde ner komandobryggan rakt över lastluckorna på skutan utan besvär. På skutan fanns en grov mast och ett spel som såg betryggande ut.

Vi tog vägen runt Grinda och upp Karklöfaret för det fanns is i de mindre lederna. Tre timmar tog färden. Där väntade oss den första överraskningen. Vi hade planerat att lägga kommandobryggan vid flaggberget mitt på Ekskärs västra strand. När vi rundade udden visade det sig att is hade börjat lägga sig och att den var så kraftig att den ej kunde forceras trots flera försök. Under tiden hade vi övriga beslutat om en alternativ plats att lägga till vid. Vi fann snart att den enda berghäll som vi kunde lägga oss långsides var vid norra udden. Efter mycket jobb hade vi fått skutan så nära land att lyftet kunde påbörjas.

Här kom överraskning nummer två. Trots de kraftiga lyftdonen på skutan kunde vi inte rubba kommandobryggan från sin plats på däck. Det kraftiga beslaget runt masten som höll bommen, gled nedåt i samma tack som vi vevade för att lyfta. Nu var goda råd dyra. Vi gick iland och fällde några träd att använda som bana in mot land, och samlade en del pallningsvirke.

Genom att lyfta ett hörn i taget kunde vi saxa kommandobryggan ut över relingen. Det var spänning i luften när vi med handkraft skulle få den tunga klumpen att glida iland så långt att den kunde frigöras från skutan. Det gick som vi hoppats, kommandobryggan hamnade på en berghäll som var tillräckligt stor för att den skulle kunna surras där över vintern.

Så småningom kom vi mot hemmavatten. Vi tog iland vid Gåshaga brygga, några timmar senare än vad vi på morgonen hade planerat. En del av medlemmarna i resan hade tydligen fått fri lördag, ty de gick direkt in på Gåshaga Värdshus där de serverades mat och dryck i ett enskilt rum beroende på den något skamfilade klädseln.

Nästa vår när jag kom ut till Ekskär för att se hur kommandobryggan klarat sig över vintern, fann jag  till min stora förvåning att den stod 3-4 meter högre än där vi ställde av den. Med hur hade den kommit dit? Jo, Stickan Hellgren, BBS, hade tagit med sig en del av Gåshagavarvets resurser av block och taljor. Han hade några kamrater med, och genom att borra och slå i dubbar i berget kunde man spela upp den stora och tunga klumpen till rätt plats.”